torsdag 30 maj 2013

11. Annelundsvillan — herrgården som brann upp

Villa Annelund. Fotograferad av Gustaf Nilsson 1890.
När man numera talar om Annelundsvillan i Borås, syftar man i regel på den röda funkisvillan som uppfördes åt Nils Hörstadius på 30-talet. Den här texten handlar dock om den ursprungliga Annelundsvillan, som blev lågornas rov i augusti 1959, och som låg ett stenkast från den nuvarande Annelundsvillan. Idag finns av huset blott grunden kvar, som nu fungerar som en vacker terass.

Den präktiga herrgården kallades först Nyckelberget, efter berget den stod på, och uppfördes 1827 som ett sommarhus, av färgerifabrikören Ambrosius Butsch (1772-1849), en för tiden välkänd boråsare.  Det berättas i källorna, att under den sista förödande stadsbranden 1827 fick en mängd ”mer eller mindre intressanta eller lustiga boråsgestalter” husrum där, med Ada Damms ord.

De båda stadsbränderna 1822 och 1827 skall ha drabbat Ambrotius Butsch hårt. Under den senare branden försvann en mängd av hans i staden magasinerade möbler och husgeråd. Det kan säkert ha varit förluster i samband med bränderna, som bidrig till att Butsch fick det tufft rent ekonomiskt. Därtill kom en skärpt konkurrenssituation. Redan 1828 sålde han Nyckelberget till handelsmannen Pehr Pettersson och flyttade åter ner till staden. Butsch dog 1849.

* * *

Ambrotius Butsch son kan för övrigt knytas till de högre andliga ämbetena i Skara stift: han blev biskop där med tiden och hette Johan Albert Butsch. Hans eftermäle är gott, och han prisas för intelligens och godhet. Dessutom verkar han stått i särskild gunst hos kungafamiljen, vars samtliga barn han konfirmerade, bland annat Karl (XV) som långt senare skulle besöka biskopens faders sedan länge ur släkten gångna herrgård i Borås.

* * *

Pehr Pettersson var en synnerligen rik karl med rötter i Toarp, nuvarande Dalsjöfors. Sitt hus — av sten — hade han vid Stora torget. Det hade gästats av Karl XIV Johan vid dennes besök 1821. Och 1828 köpte Pehr Pettersson alltså Nyckelberget av Ambrotius Butsch, byggde om det och gav det namnet Annelund — efter sin hustru Anna Sara.

Det berättas, att Annelund med sin stora trädgård var det enda hemmet i Borås som kunde tävla med Rike Nellsons hus vad gäller inredningsprakt. Men Petterssons lycka blev kortvarig. Han förkylde sig under en fisketur och hämtade sig aldrig. Enligt sägnen skall han ha ordinerats ett bad — i vin. Och då hanslappnade av i detta, somnade han in. Han blev 43 år och efterlämnade en rejäl förmögenhet.

Hustrun Anna Sara sörjde djupt. Hon behöll herrgården. Det kom att räknas som en stor ära att bli ditbjuden. Bjudningarna skall ha varit generösa. Och med tiden kom väl glädjen åter till huset, för det berättas om maskerader och danser. Och när biskop Butsch, sonen till gamle ägaren, besökte Annelund, blev det middagar med bal.

Skötseln av Annelund och äganderätten övertogs av handelsman Holmén, som gifte sig med Pehr Pettersson och Anna Saras dotter Emelie. Hon dog emellertid 1853, enligt Ada Damm på grund av att hon alltför hastigt åt en melon. Emelie fördes i fackelsken till sin murade gravplats bredvid fadern.

Några år senare avled också maken som till boråsarnas stora förvåning i sitt testamente inte tagit nån hänsyn till sin svärmor, gamla fru Anna Sara, efter vilken ju själva Annelund var uppkallat. Anna Sara fick flytta från herrgården. Hon avled senare på en gård i Fristad.

Annelund övergick i Emelie och handlande Holméns fosterdotter Lovisa Holméns ägo. I själva verket var hon brorsdotter till handlande Holmén.

Lovisa innehade Annelundsvillan vid Karl XV:s besök 1863. Det var i samband med att kungen invigt Borås första och då enda järnvägsspår som staden hade mottagning på Annelundsvillan. Herrgården skall ha varit rejält upplyst och verkligen något att skåda. Herr landshövdingen missade dock att presentera husets ägarinna för majestätet, vilket enligt Ada Damm skall ha varit mottagningens enda missräkning.

* * *

Efter ett antal ägarbyten övertogs så Annelundsvillan 1889 av häradshövding Thor Odencrants, som kom att bo där med sin hustru Leonore, som var känd för sitt sociala engagemang. Häradshövdingen kom att bli den siste privatpersonen som ägde herrgården. Thor dog 1934, och Leonore dog 1944.

* * *

Annelundsvillan köptes av kommunen, tillika med naturområdet runt omkring den, år 1945. Man hade tänkt sig att man kunde exploatera ytan. Men 1960 slogs det fast, att miljön skulle bevaras som park. Då var emellertid villan redan nedbrunnen. Men parken är, vid sidan av Stadsparken, en prydnad för Borås än i dag. Även om inte längre några konungar skålar för Borås, eller några baler anordnas, där nu blomstprakten prunkar, men där Borås kanske finaste herrgård en gång stod.

Annelundsvillans kvarvarande grund. Sommaren 2011.

torsdag 16 maj 2013

10. När Borås kyrkogård övergavs

Parti av Caroli kyrkogård. Majkväll 2013.

Precis som det brukar, låg kyrkogården i Torpa by runtomkring sockenkyrkan. Den var aldrig tänkt att rymma de döda från en hel stad. Likväl, när Torpa i början av 1621 blev kärnan i nygrundade staden Borås, blev dess kyrkogård också stadens begravningsplats. Och det i två sekel till.

Men långt innan dess hade området varit begravningsplats. Säkert sedan det uppförts en stenkyrka där, som nämns första gången 1343, men nog fanns där redan på 1200-talet. Carolikyrkan, som står på platsen nu, började uppföras 1661 och stod färdig 1669.

* * *

Eftersom begravningsplatsen är knappt tilltagen till ytan – det ser vi än i dag – blev den snart full.

De traditionella släktgravarna fylldes nedifrån och upp: de först döda lades givetvis nederst, och sedan byggde man uppåt allteftersom familjemedlemmar avled. Metoden fick givetvis den följden, att de kroppar naturen haft minst tid att ta hand om låg närmast ytan, och lätt kom fram igen, när man grävde nya gravar invid. Det ledde till lätt insedda sanitära olägenheter.

För att något häva problemet, inrättades 1703 ett benhus, alldeles invid kyrkan, vari man lade — eller helt enkelt slängde in — de skelettdelar som hittades på kyrkogården. Varje borgare ålades att skaffa ett lass sten till uppförandet. 93 år senare reparerades benhuset, och det utformades då för att bli än stabilare. Runt kyrkogården hade funnits ett slags stängsel. Det ersattes av en rejäl  kyrkogårdsmur redan 1684, vilket skall ha varit ovanligt tidigt för den typen av avgränsningar.

* * *

I slutet av 1700-talet börjar dock klagomål att framföras på att gravarnas skötsel var eftersatt. Likdelar kom i dagen, och murade gravar kunde ha hällar över öppningen som hotade att falla in. Från kyrkligt håll försöker man komma till rätta med problemet, genom att gravar vars skötsel misskötts och som inte rättas till, skall återtas av kyrkan.

Men fortfarande var kyrkogården full. Dödgrävarna kunde inte gräva sig ner i jorden, utan att först slå sönder befintliga kistor som kom i vägen. Trots att pieteten för de döda inte var av samma slag på den tiden som i dag, torde det varit föga inbjudande villkor att arbeta under.

Nu, år 1796, bestämde man sig för att antaga ordningen med linjebegravning på Borås kyrkogård.

Det innebar, att man övergav de traditionella släktgravarna. Istället började man helt enkelt i en del av kyrkogården och gravsatte där en person. Nästa person som skulle begravas, gravsattes bredvid, och så vidare i en linje, utan hänsyn till släktskap. När man gått från ena till motsatt sida av kyrkogården, började man på en ny linje, intill dess att hela kyrkogården på så vis grävts igenom. När man nått slutet av begravningsplatsen kunde man vara hyfsat säker på att de kistor som låg först i första linjen förmultnat. Och så kunde man börja om igen.

* * *

Själva Carolikyrkan är stor. Och det var sed där, liksom på andra platser, att begrava bemärkta personer — det vill i regel säga de som hade råd därmed — under själva kyrkgolvet. Detta skedde sista gången 1804, efter att ha blivit allt ovanligare under 1700-talets gång. Dyrast var det att begravas under mittgången, billigast i någon av smågångarna långt ner i kyrkan. Prosten Sandman fick av sockenstämman sig rentav skänkt en gravplats i under själva koret.

Men ändå. Trots linjebegravningens införande: Kyrkogården var för liten för en växande stad. Den 28 november 1810 skrev borgerskapet till kyrkorådet, att det borde anläggas en ny begravningsplats, utanför staden, i enlighet med en kunglig förordning av samma år, som deklarerade att begravningar ej längre skulle äga rum inne i städerna..

Sockenstämman ville dock inte överge sin gamla kyrkogård. De satte sig på tvären. Magistraten och länsstyrelsen framhärdade dock, och beställde ritningar och utsåg en plats utanför stadsbebyggelsen. Detta förslag föredrogs för sockenstämman 1812. Det bet likväl inte på församlingens styrelse. De ville skriva till kungen och be om tillåtelse att få fortsätta begrava på sin gamla kyrkogård.

Sockenstämman blev dock övertrumfad. Kungl. Maj:t biföll förslaget till ny begravningsplats 1813. Och till sist, den 8 maj 1813, gav sockenstämman med sig, på villkoret att man drog ut lite på det hela, så att man skulle ha råd med betalningen.

* * *

Den nya kyrkogården känner vi nu som S:t Ansgars kyrkogård. När den invigts, upphörde gravsättningar tvärt på den gamla kyrkogården. Gravstenar flyttades undan, och gravarnas vårdare befalldes att jämna ut gravplatserna, bland annat för att få den terasserade kyrkogården något mer i nivå med de omgivande gatorna. Ännu en bit in på 1800-talet skall det ha funnits endast nödtorftigt förseglade murade gravar på kyrkogården, vilka nu lades igen. De som önskade kunde också flytta över gravstenar som de hade vård om till nya begravningsplatsen.

S:t Ansgars kyrkogård, enklare än vad man först tänkt sig, invigdes i maj 1816. Det skulle inte dröja längre än till 1829, innan också den var full, och området fick utvidgas.

— Sedan 2000 sker återigen gravsättningar på Borås gamla kyrkogård: i december 1999 öppnade där en minneslund. Och återigen kan boråsare – och andra – få sin vila i stadens centrum.

onsdag 15 maj 2013

9. Gustav II Adolf på besök i Borås

Gustav II Adolf. Olja av J. H. Elbfas 1630. (Detalj)
Gustav II Adolf besökte sannolikt Borås. En text av Unto-Einar Suhonen i hans bok Kungliga besök i Borås och Sjuhärad (1994) driver den tesen, och bygger då i allt väsentligt på Nils Forsells Borås stads historia I (1952).

Källorna tiger rätt mycket om detta tillfälle, liksom om det mesta i stadens tidiga historia. Men en formulering i en text daterad 19 juni 1624, som från Borås stad tillsänts borgaren Erik Andersson , ger en första grund för uppfattningen, att kungen besökt sin då nygrundade stad. Däri nämns nämligen som ett faktum, att konungen varit där: "H.K. Mj. här i vår stad då varande".

Men även de bevarade räkenskaperna för våren samma år ger lite mer kött på benen för en sådan slutsats. I dessa — av umbäranden märkta dokument — berättas det om, att kungen skall ha kommit nere från Mark, och från Borås skickades två spejare för att undersöka hur konungen närmar sig staden. Dessa två spejare hette "Biörn i Hollta" (Hulta) och "Anders i Bueråss". En viss "Oloff i Booteskåår" skall också ha fått hjälpa till med att få information till borgarna.

Väl i staden undfägnades konungen med ett får. Kostnad 20 öre, enligt bevarad räkning, som en "Christoffer i Weermegålen" sålt till staden.

Så mycket mer än så får vi inte veta. Nils Forsell drar slutsatsen, att konungen bör ha varit i staden någon gång mellan juni 1623 och november 1624. Med tanke på de ringa utgifterna för staden att underhålla konungen med, torde besöket varit kort eller mycket kort. Sannolikt träffade han väl bara några representanter från staden och åt middag här.

* * *

Gustav II Adolf själv stupar 1632 i Lützendimman, ett knappt decennium efter besöket i Borås. Exakt när han skulle ha besökt Borås vet vi inte. Och var han månne tog in eller kanske blott åt middag, eller hur länge han stannade vet vi inte heller.

Men vi vågar nog dra slutsatsen, att konungen höll till i närheten av området där Carolikyrkan står i dag: runtomkring där växte ju nämligen den nyfödda staden fram. Blott några år efter besöket, kan det nämnas, stensattes Stora Brogatan, som stadens huvudgata. Den fick då ett namn som snart föll ur bruk: "Stora Konungsgatan". Måhända vittnar det om att Gustav II Adolf en gång trampade där, och på detta sätt hedrades.

Men det kan vi inte med säkerhet veta. Men på Stora torget, bredvid det som en gång var Stora Konungsgatan men som nu är Stora Brogatan, finns ett välbekant ansikte i brons, högst på en hög pelare: därifrån spanar Gustav II Adolfs solemna drag, i skulptörens Axel Wallenbergs utförande, ut över sin nu närmare 400 år gamla stad.

fredag 10 maj 2013

8. När Stora torget skulle bli monumentalt

Stora torget skulle byggas om. Så var det beslutat från kommunpolitikernas sida. Den mesta handeln som tidigare försiggick på torget hade överflyttats till det nya Krokshallstorget – som i dag är en stor parkeringsplats utmed Viskan. Men man var inte nöjd med Stora torget ändå. Man konstaterade, med drätselkammarens ordförande Robert Nilssons ord, att "det gick mera livligt än välordnat till".

Förändringsplanerna mötte folkliga protester, men förverkligades. Torgets disposition förändrades för att göra ett mer monumentalt intryck. Det blev centrum för stadens busstrafik och den sista kvardröjande handeln avhystes. Mest dramatiskt var kanske dock, att obelisken mitt på torget flyttades, och vad som kom att kallas Sjuhäradsbrunnen beställdes. Den står där på sin plats än idag.

* * *

Det var på så vis, att handelsmannen Anders Magnus Salmenius redan år 1857 hade testamenterat en summa penningar för inrättandet av en springbrunn. De pengarna hade ju växt med räntan intill trettiotalet, och de, tillsammans med skattemedel, fick bekosta brunnen, som ritades av skulptören och konstnären Nils Sjögren (1894-1952), som utformat en hel mängd fontäner riket runt.

Som kuriosa kan nämnas, att Salmenius med tiden kom att få en gata uppkallad efter sig: Salmeniigatan, som ligger helt nära sjukhuset, på Saläng, där han bodde. Salmenius vilar nu på S:t Ansgars kyrkogård.

Nåväl! – 1936 beställdes brunnen, som kom att tillverkas i Köpenhamn. År 1940, när tyskarna invaderade Danmark, var brunnen nästan klar.  Med andan i halsen förefaller man fått brunnen ur Danmark för att inte riskera att den skulle bli kvar vid ett befarat utförselförbud av metall. Man lyckades, och brunnen färdigställdes på svensk mark.

Invigningen av brunnen, vars sidor pryds av avbildningar av olika typer av arbete i Sjuhäradsbygden, skedde en ovanligt varm sommarsöndag, den 13 juli 1941. Det var mitt under brinnande världskrig, och evenemanget skedde mycket stillsamt; åtminstone klockslaget för invigningen annonserades inte i förväg. Borås Tidning skrev dagen efter:
"Invigningen blev så som höves i vargatider enkel och värdig utan all pomp och ståt".
* * *

I dag har ganska blygsamma förändringar skett på torget sen 1941. Dess monumentala och nästan ödsliga karaktär är ofta påfallande – åtminstone under de kallare månaderna. Men på sommarens torsdagskvällar lever platsen upp. När sångerskan Loreen uppträdde en sådan torsdag 2012 skall fler än 20 000 personer varit närvarande på torget, runtomkring Nils Sjögrens torgbrunn. Och åtminstone på dessa sommartorsdagar går det återigen "mera livligt än välordnat till", tack och lov!