torsdag 16 mars 2017

12. Koleraepidemin 1834

Kolerakyrkogården i Viared där åtta personer gravsattes 1834. (Foto från 2011.)
1834 rasade koleran i Sverige.

Smittan kom dock inte utan förvarning. I Borås var man sedan flera år medveten om att koleran härjade ute i Europa. Man förberedde sig därför i förväg genom att tillsätta en sundhetsnämnd, som kunde förbereda åtgärder. Man planerade till exempel hur det dåvarande lasarettet kunde göras om till kolerasjukhus.

Men den 22 augusti 1834 nådde koleran till sist Borås, enligt traditionen via en gesäll. En knapp månad senare, den 19 september, upphörde den. Kraftfullast slog den de första dagarna i september.

Totalt skördades trettionio liv i staden under denna period, eller motsvarande två procent av befolkningen. Översatt till dagens invånarantal motsvarar kvoten drygt 1300 personer.

Men jämfört med andra städer drabbades Borås lindrigt.

En förklaring till detta kan man söka i det faktum att man strängt bevakade stadens gränser. Från Göteborg, dit smittan först nått inom landet, tilläts till exempel inga inresande. Bommar sattes för de större infarterna till staden och vakter patrullerade. Tillresande som ändå tilläts in i staden kunde få utstå att både de och deras varor röktes i ett rökhus innan de släpptes in, eftersom denna metod ansågs hindra spridningen. Dessutom fanns i staden många brunnar med tjänligt vatten, och efter stadsbränderna hade gator gjorts bredare.

Boråsarna tillsades dessutom att under epidemin inte husera främmande människor.

När väl någon avlidit såg man till att de begravdes skyndsamt. Kropparna ansågs vara stora smittspridare och deras fysiska förändring var påverkad av sjukdomen. I Borås anlades mig veterligen två kolerakyrkogårdar. En av dem finns kvar i Viared, fortfarande inhägnad av stenmur. Där vilar åtta personer i åldrarna mellan 2 år och 65 år som avled under epidemin 1834. Ytterligare en kolerakyrkogård finns på det nuvarande sjukhusområdet.

Koleran orsakas av bakterien vibrio cholerae. Under vissa omständigheter kan den orsaka sin värds död på några få timmar. Man räknar med att Koleran orsakade omkring 12 600 dödsfall i Sverige år 1834. Drygt dubbelt så många lär ha insjuknat; det innebär att dödligheten för de smittade låg på omkring femtio procent. I hela Europa lär drygt 1,5 miljoner människor ha avlidit, hälften av dem i Ryssland.

Kolerautbrottet 1834 var långt ifrån den enda koleraepidemin under 1800-talet, men sett utifrån antalet döda blev det den allvarligaste. Koleraepidemier återkom emellertid i Sverige åren 1850, 1852, 1853, 1855, 1857, 1859 samt 1866.

Sjukdomens förlopp skildras i en översättning av en engelsk läkares beskrivning av kolerans två stadier, som publicerades i Aftonbladet den 15 augusti 1834:
"F ö r s t a  G r a d e n. En känsla af allmän svaghet i hela kroppen, äckel med plågor kring magen, diarré och slitningar i inelfvorna, torrhet i munnen [...], mer än vanlig törst. [...] 
A n d r a  G r a d e n. Denna gifver sig tillkänna genom en öfverhandtagande mattighet, starkt tilltagande uppkastning och diarré af vattenaktig afföring, utomordentlig törst, kramp i händer, fötter och ben, köld i alla lemmar, kall andedrägt, insjunkna ögon, extremiteternas mörkblåa färg och omärkliga puls. [...]"
Föga angenämt.