torsdag 30 maj 2013

11. Annelundsvillan — herrgården som brann upp

Villa Annelund. Fotograferad av Gustaf Nilsson 1890.
När man numera talar om Annelundsvillan i Borås, syftar man i regel på den röda funkisvillan som uppfördes åt Nils Hörstadius på 30-talet. Den här texten handlar dock om den ursprungliga Annelundsvillan, som blev lågornas rov i augusti 1959, och som låg ett stenkast från den nuvarande Annelundsvillan. Idag finns av huset blott grunden kvar, som nu fungerar som en vacker terass.

Den präktiga herrgården kallades först Nyckelberget, efter berget den stod på, och uppfördes 1827 som ett sommarhus, av färgerifabrikören Ambrosius Butsch (1772-1849), en för tiden välkänd boråsare.  Det berättas i källorna, att under den sista förödande stadsbranden 1827 fick en mängd ”mer eller mindre intressanta eller lustiga boråsgestalter” husrum där, med Ada Damms ord.

De båda stadsbränderna 1822 och 1827 skall ha drabbat Ambrotius Butsch hårt. Under den senare branden försvann en mängd av hans i staden magasinerade möbler och husgeråd. Det kan säkert ha varit förluster i samband med bränderna, som bidrig till att Butsch fick det tufft rent ekonomiskt. Därtill kom en skärpt konkurrenssituation. Redan 1828 sålde han Nyckelberget till handelsmannen Pehr Pettersson och flyttade åter ner till staden. Butsch dog 1849.

* * *

Ambrotius Butsch son kan för övrigt knytas till de högre andliga ämbetena i Skara stift: han blev biskop där med tiden och hette Johan Albert Butsch. Hans eftermäle är gott, och han prisas för intelligens och godhet. Dessutom verkar han stått i särskild gunst hos kungafamiljen, vars samtliga barn han konfirmerade, bland annat Karl (XV) som långt senare skulle besöka biskopens faders sedan länge ur släkten gångna herrgård i Borås.

* * *

Pehr Pettersson var en synnerligen rik karl med rötter i Toarp, nuvarande Dalsjöfors. Sitt hus — av sten — hade han vid Stora torget. Det hade gästats av Karl XIV Johan vid dennes besök 1821. Och 1828 köpte Pehr Pettersson alltså Nyckelberget av Ambrotius Butsch, byggde om det och gav det namnet Annelund — efter sin hustru Anna Sara.

Det berättas, att Annelund med sin stora trädgård var det enda hemmet i Borås som kunde tävla med Rike Nellsons hus vad gäller inredningsprakt. Men Petterssons lycka blev kortvarig. Han förkylde sig under en fisketur och hämtade sig aldrig. Enligt sägnen skall han ha ordinerats ett bad — i vin. Och då hanslappnade av i detta, somnade han in. Han blev 43 år och efterlämnade en rejäl förmögenhet.

Hustrun Anna Sara sörjde djupt. Hon behöll herrgården. Det kom att räknas som en stor ära att bli ditbjuden. Bjudningarna skall ha varit generösa. Och med tiden kom väl glädjen åter till huset, för det berättas om maskerader och danser. Och när biskop Butsch, sonen till gamle ägaren, besökte Annelund, blev det middagar med bal.

Skötseln av Annelund och äganderätten övertogs av handelsman Holmén, som gifte sig med Pehr Pettersson och Anna Saras dotter Emelie. Hon dog emellertid 1853, enligt Ada Damm på grund av att hon alltför hastigt åt en melon. Emelie fördes i fackelsken till sin murade gravplats bredvid fadern.

Några år senare avled också maken som till boråsarnas stora förvåning i sitt testamente inte tagit nån hänsyn till sin svärmor, gamla fru Anna Sara, efter vilken ju själva Annelund var uppkallat. Anna Sara fick flytta från herrgården. Hon avled senare på en gård i Fristad.

Annelund övergick i Emelie och handlande Holméns fosterdotter Lovisa Holméns ägo. I själva verket var hon brorsdotter till handlande Holmén.

Lovisa innehade Annelundsvillan vid Karl XV:s besök 1863. Det var i samband med att kungen invigt Borås första och då enda järnvägsspår som staden hade mottagning på Annelundsvillan. Herrgården skall ha varit rejält upplyst och verkligen något att skåda. Herr landshövdingen missade dock att presentera husets ägarinna för majestätet, vilket enligt Ada Damm skall ha varit mottagningens enda missräkning.

* * *

Efter ett antal ägarbyten övertogs så Annelundsvillan 1889 av häradshövding Thor Odencrants, som kom att bo där med sin hustru Leonore, som var känd för sitt sociala engagemang. Häradshövdingen kom att bli den siste privatpersonen som ägde herrgården. Thor dog 1934, och Leonore dog 1944.

* * *

Annelundsvillan köptes av kommunen, tillika med naturområdet runt omkring den, år 1945. Man hade tänkt sig att man kunde exploatera ytan. Men 1960 slogs det fast, att miljön skulle bevaras som park. Då var emellertid villan redan nedbrunnen. Men parken är, vid sidan av Stadsparken, en prydnad för Borås än i dag. Även om inte längre några konungar skålar för Borås, eller några baler anordnas, där nu blomstprakten prunkar, men där Borås kanske finaste herrgård en gång stod.

Annelundsvillans kvarvarande grund. Sommaren 2011.

torsdag 16 maj 2013

10. När Borås kyrkogård övergavs

Parti av Caroli kyrkogård. Majkväll 2013.

Precis som det brukar, låg kyrkogården i Torpa by runtomkring sockenkyrkan. Den var aldrig tänkt att rymma de döda från en hel stad. Likväl, när Torpa i början av 1621 blev kärnan i nygrundade staden Borås, blev dess kyrkogård också stadens begravningsplats. Och det i två sekel till.

Men långt innan dess hade området varit begravningsplats. Säkert sedan det uppförts en stenkyrka där, som nämns första gången 1343, men nog fanns där redan på 1200-talet. Carolikyrkan, som står på platsen nu, började uppföras 1661 och stod färdig 1669.

* * *

Eftersom begravningsplatsen är knappt tilltagen till ytan – det ser vi än i dag – blev den snart full.

De traditionella släktgravarna fylldes nedifrån och upp: de först döda lades givetvis nederst, och sedan byggde man uppåt allteftersom familjemedlemmar avled. Metoden fick givetvis den följden, att de kroppar naturen haft minst tid att ta hand om låg närmast ytan, och lätt kom fram igen, när man grävde nya gravar invid. Det ledde till lätt insedda sanitära olägenheter.

För att något häva problemet, inrättades 1703 ett benhus, alldeles invid kyrkan, vari man lade — eller helt enkelt slängde in — de skelettdelar som hittades på kyrkogården. Varje borgare ålades att skaffa ett lass sten till uppförandet. 93 år senare reparerades benhuset, och det utformades då för att bli än stabilare. Runt kyrkogården hade funnits ett slags stängsel. Det ersattes av en rejäl  kyrkogårdsmur redan 1684, vilket skall ha varit ovanligt tidigt för den typen av avgränsningar.

* * *

I slutet av 1700-talet börjar dock klagomål att framföras på att gravarnas skötsel var eftersatt. Likdelar kom i dagen, och murade gravar kunde ha hällar över öppningen som hotade att falla in. Från kyrkligt håll försöker man komma till rätta med problemet, genom att gravar vars skötsel misskötts och som inte rättas till, skall återtas av kyrkan.

Men fortfarande var kyrkogården full. Dödgrävarna kunde inte gräva sig ner i jorden, utan att först slå sönder befintliga kistor som kom i vägen. Trots att pieteten för de döda inte var av samma slag på den tiden som i dag, torde det varit föga inbjudande villkor att arbeta under.

Nu, år 1796, bestämde man sig för att antaga ordningen med linjebegravning på Borås kyrkogård.

Det innebar, att man övergav de traditionella släktgravarna. Istället började man helt enkelt i en del av kyrkogården och gravsatte där en person. Nästa person som skulle begravas, gravsattes bredvid, och så vidare i en linje, utan hänsyn till släktskap. När man gått från ena till motsatt sida av kyrkogården, började man på en ny linje, intill dess att hela kyrkogården på så vis grävts igenom. När man nått slutet av begravningsplatsen kunde man vara hyfsat säker på att de kistor som låg först i första linjen förmultnat. Och så kunde man börja om igen.

* * *

Själva Carolikyrkan är stor. Och det var sed där, liksom på andra platser, att begrava bemärkta personer — det vill i regel säga de som hade råd därmed — under själva kyrkgolvet. Detta skedde sista gången 1804, efter att ha blivit allt ovanligare under 1700-talets gång. Dyrast var det att begravas under mittgången, billigast i någon av smågångarna långt ner i kyrkan. Prosten Sandman fick av sockenstämman sig rentav skänkt en gravplats i under själva koret.

Men ändå. Trots linjebegravningens införande: Kyrkogården var för liten för en växande stad. Den 28 november 1810 skrev borgerskapet till kyrkorådet, att det borde anläggas en ny begravningsplats, utanför staden, i enlighet med en kunglig förordning av samma år, som deklarerade att begravningar ej längre skulle äga rum inne i städerna..

Sockenstämman ville dock inte överge sin gamla kyrkogård. De satte sig på tvären. Magistraten och länsstyrelsen framhärdade dock, och beställde ritningar och utsåg en plats utanför stadsbebyggelsen. Detta förslag föredrogs för sockenstämman 1812. Det bet likväl inte på församlingens styrelse. De ville skriva till kungen och be om tillåtelse att få fortsätta begrava på sin gamla kyrkogård.

Sockenstämman blev dock övertrumfad. Kungl. Maj:t biföll förslaget till ny begravningsplats 1813. Och till sist, den 8 maj 1813, gav sockenstämman med sig, på villkoret att man drog ut lite på det hela, så att man skulle ha råd med betalningen.

* * *

Den nya kyrkogården känner vi nu som S:t Ansgars kyrkogård. När den invigts, upphörde gravsättningar tvärt på den gamla kyrkogården. Gravstenar flyttades undan, och gravarnas vårdare befalldes att jämna ut gravplatserna, bland annat för att få den terasserade kyrkogården något mer i nivå med de omgivande gatorna. Ännu en bit in på 1800-talet skall det ha funnits endast nödtorftigt förseglade murade gravar på kyrkogården, vilka nu lades igen. De som önskade kunde också flytta över gravstenar som de hade vård om till nya begravningsplatsen.

S:t Ansgars kyrkogård, enklare än vad man först tänkt sig, invigdes på hösten 1815. Det skulle inte dröja längre än till 1829, innan också den var full, och området fick utvidgas.

— Sedan 2000 sker återigen gravsättningar på Borås gamla kyrkogård: i december 1999 öppnade där en minneslund. Och återigen kan boråsare – och andra – få sin vila i stadens centrum.

onsdag 15 maj 2013

9. Gustav II Adolf på besök i Borås

Gustav II Adolf. Olja av J. H. Elbfas 1630. (Detalj)
Gustav II Adolf besökte sannolikt Borås. En text av Unto-Einar Suhonen i hans bok Kungliga besök i Borås och Sjuhärad (1994) driver den tesen, och bygger då i allt väsentligt på Nils Forsells Borås stads historia I (1952).

Källorna tiger rätt mycket om detta tillfälle, liksom om det mesta i stadens tidiga historia. Men en formulering i en text daterad 19 juni 1624, som från Borås stad tillsänts borgaren Erik Andersson , ger en första grund för uppfattningen, att kungen besökt sin då nygrundade stad. Däri nämns nämligen som ett faktum, att konungen varit där: "H.K. Mj. här i vår stad då varande".

Men även de bevarade räkenskaperna för våren samma år ger lite mer kött på benen för en sådan slutsats. I dessa — av umbäranden märkta dokument — berättas det om, att kungen skall ha kommit nere från Mark, och från Borås skickades två spejare för att undersöka hur konungen närmar sig staden. Dessa två spejare hette "Biörn i Hollta" (Hulta) och "Anders i Bueråss". En viss "Oloff i Booteskåår" skall också ha fått hjälpa till med att få information till borgarna.

Väl i staden undfägnades konungen med ett får. Kostnad 20 öre, enligt bevarad räkning, som en "Christoffer i Weermegålen" sålt till staden.

Så mycket mer än så får vi inte veta. Nils Forsell drar slutsatsen, att konungen bör ha varit i staden någon gång mellan juni 1623 och november 1624. Med tanke på de ringa utgifterna för staden att underhålla konungen med, torde besöket varit kort eller mycket kort. Sannolikt träffade han väl bara några representanter från staden och åt middag här.

* * *

Gustav II Adolf själv stupar 1632 i Lützendimman, ett knappt decennium efter besöket i Borås. Exakt när han skulle ha besökt Borås vet vi inte. Och var han månne tog in eller kanske blott åt middag, eller hur länge han stannade vet vi inte heller.

Men vi vågar nog dra slutsatsen, att konungen höll till i närheten av området där Carolikyrkan står i dag: runtomkring där växte ju nämligen den nyfödda staden fram. Blott några år efter besöket, kan det nämnas, stensattes Stora Brogatan, som stadens huvudgata. Den fick då ett namn som snart föll ur bruk: "Stora Konungsgatan". Måhända vittnar det om att Gustav II Adolf en gång trampade där, och på detta sätt hedrades.

Men det kan vi inte med säkerhet veta. Men på Stora torget, bredvid det som en gång var Stora Konungsgatan men som nu är Stora Brogatan, finns ett välbekant ansikte i brons, högst på en hög pelare: därifrån spanar Gustav II Adolfs solemna drag, i skulptörens Axel Wallenbergs utförande, ut över sin nu närmare 400 år gamla stad.

fredag 10 maj 2013

8. När Stora torget skulle bli monumentalt

Stora torget skulle byggas om. Så var det beslutat från kommunpolitikernas sida. Den mesta handeln som tidigare försiggick på torget hade överflyttats till det nya Krokshallstorget – som i dag är en stor parkeringsplats utmed Viskan. Men man var inte nöjd med Stora torget ändå. Man konstaterade, med drätselkammarens ordförande Robert Nilssons ord, att "det gick mera livligt än välordnat till".

Förändringsplanerna mötte folkliga protester, men förverkligades. Torgets disposition förändrades för att göra ett mer monumentalt intryck. Det blev centrum för stadens busstrafik och den sista kvardröjande handeln avhystes. Mest dramatiskt var kanske dock, att obelisken mitt på torget flyttades, och vad som kom att kallas Sjuhäradsbrunnen beställdes. Den står där på sin plats än idag.

* * *

Det var på så vis, att handelsmannen Anders Magnus Salmenius redan år 1857 hade testamenterat en summa penningar för inrättandet av en springbrunn. De pengarna hade ju växt med räntan intill trettiotalet, och de, tillsammans med skattemedel, fick bekosta brunnen, som ritades av skulptören och konstnären Nils Sjögren (1894-1952), som utformat en hel mängd fontäner riket runt.

Som kuriosa kan nämnas, att Salmenius med tiden kom att få en gata uppkallad efter sig: Salmeniigatan, som ligger helt nära sjukhuset, på Saläng, där han bodde. Salmenius vilar nu på S:t Ansgars kyrkogård.

Nåväl! – 1936 beställdes brunnen, som kom att tillverkas i Köpenhamn. År 1940, när tyskarna invaderade Danmark, var brunnen nästan klar.  Med andan i halsen förefaller man fått brunnen ur Danmark för att inte riskera att den skulle bli kvar vid ett befarat utförselförbud av metall. Man lyckades, och brunnen färdigställdes på svensk mark.

Invigningen av brunnen, vars sidor pryds av avbildningar av olika typer av arbete i Sjuhäradsbygden, skedde en ovanligt varm sommarsöndag, den 13 juli 1941. Det var mitt under brinnande världskrig, och evenemanget skedde mycket stillsamt; åtminstone klockslaget för invigningen annonserades inte i förväg. Borås Tidning skrev dagen efter:
"Invigningen blev så som höves i vargatider enkel och värdig utan all pomp och ståt".
* * *

I dag har ganska blygsamma förändringar skett på torget sen 1941. Dess monumentala och nästan ödsliga karaktär är ofta påfallande – åtminstone under de kallare månaderna. Men på sommarens torsdagskvällar lever platsen upp. När sångerskan Loreen uppträdde en sådan torsdag 2012 skall fler än 20 000 personer varit närvarande på torget, runtomkring Nils Sjögrens torgbrunn. Och åtminstone på dessa sommartorsdagar går det återigen "mera livligt än välordnat till", tack och lov!

måndag 29 april 2013

7. När Carl von Linné besökte Borås

Carl Linnæus
Målning av J. H. Scheffel 1739
På sommaren 1746 besökte den ryktbare Carl von Linné Boråstrakten under sin Västgötaresa. Han var då ännu inte adlad, och hette fortfarande Carl Linnæus. I sin redogörelse av denna resa i våra trakter, får vi en skymt av Borås stad, såsom den tedde sig för en resande i mitten av 1700-talet.

* * *

Linné beskriver Borås som en medelmåttigt stor stad, snygg och renlig. Han skriver om hur staden sluttar åt Viskan till, som har gott vatten och som är nyttig för stadens färgerier. Borås, skriver Linné, består av tio gator i ena riktningen, och tio gator i korsande riktning, som samtliga var 12 alnar breda, och väl stenlagda. Trots flera veckors regnande befanns de av Linné vara torra.

Husen skall ha varit i trä, oftast i två våningar, utom kyrkan och rådstugan, som var i sten. Bostäderna befanns vara enkelt men snyggt möblerade. Utanför varje port skall en tunna med vatten finnas, på grund av brandrisken — Borås brann trots allt ner senast 1729, inte ens två decennier före Linnés besök.

* * *

Under sitt besök hann Linné undersöka tre olika färgerier. Han beskriver hur textilfärgningen går till i Philip Langlets färgeri.

Kanhända kan här några ord om Philip Langlet infogas. Han var son till Abraham Langlet, som grundat färgeriet. På en Boråskarta från 1727 är två tomter på Österlånggatan, helt nära nuvarande Busstorget, uppförda som tillhöriga Abraham Langlet. Huruvida det var färgeriet eller Abrahams bostad eller både-och som låg där vet jag inte. Det är dock blott ett kort stenkast från Viskan, vars vatten torde kommit väl till pass för färgeriverksamheten.

När Abraham Langlet dog 1729 var Philip blott 24 år, men han kom genom sin skicklighet att bli en berömd boråsgestalt, som dessutom hade en riksdagsplats. Och det var alltså denne Philip Langlet som fick besök av en av historiens mest kända svenskar, Linné själv.

* * *

Blomsterkungen berömmer boråsarna för deras flit, och noterar, att få boråsare — eller rentav inga — studerade vid universitet: istället skall boråsarna ha tyckt det vara vettigare att få sina ungdomar i arbete och handel. Dessutom skriver han om ett apotek som skall ha legat vid Stora torget, som var litet till ytan, men att det inte hindrade boråsarna från att bruka dess varor flitigt, vilket ska ha bevarat dem från mycken sjukdom, tillsammans med stadens torrhet.

Carl von Linné drog in i staden från Borgstenahållet den 4 juli 1746. På eftermiddagen dagen efter sin ankomst drog han vidare mot Alingsås — via Sandhult — på en gångstig, som det endast med svårighet kunde ridas på.

Och därmed var Boråsbesöket till ända för Carl Linnæus, känd för eftervärlden i evärdeliga tider som Carl von Linné.

söndag 21 april 2013

6. Det Hofmanska upproret

Engelbrekt och Nils Dacke i all ära, men även Borås har sin egen historiska upprorsman, om än dimensionerna av upproret kom att bli mer blygsamma och låg något längre fram i tiden än de medeltida motsvarigheterna.

Men Borås upprorsman hade också han ädla syften, även om han ville strida för konungen och icke mot honom, och så komma till rätta med maktmissbrukande ämbetsmän.

Vår upprorsman hette Sven Hofman. Detta är berättelsen om honom, och om hans uppror 1766.

* * *

ADVOKAT OCH RIKSDAGSMAN

Sven Hofman bodde på Byttorp — nu en stadsdel i norra Borås — och var före detta militär och blev med tiden rusthållare – han hade alltså åtagit sig att hålla kronan med häst och ryttare i utbyte mot skattelättnad.

För att tjäna lite extrapengar fungerade han gärna som en slags bondeadvokat, och som sådan var han mycket uppskattad, när han hjälpte bönderna mot maktmissbrukande överhetspersoner. Men en gång ska han dock ha gått för långt. Hofman blev själv dömd till böter år 1756 för att ha drivit ”oskälig rättegång och sanningslöst tal.”

När sedan Hofman blev vald till riksdagsman för bondeståndet nästan tio år senare, kom denna dom att spöka. Han fick inte tillträde till sin plats för bondeståndet. Och på hemmaplan vägrade helt enkelt häradshövding Eric Cederlöf att utfärda fullmakten som bekräftade valet av Hofman som riksdagsman.

Det utlystes då nyval i häradet. Och Sven Hofman blev återigen vald till riksdagsman. Det brydde sig emellertid inte häradshövding Cederlöf om, utan utsåg istället helt sonika Josef Hansson från Mossebo till riksdagsman istället. Denne tillhörde dessutom mösspartiet, till skillnad från Hofman som tillhörde kungatrogna hattpartiet.

* * *

Att Sven Hofman var missnöjd med maktmissbrukande överhetspersoner synes alltså inte förefalla särskilt knepigt. När han efter ett års kamp i Stockholm för att få tillträda sin riksdagsplats återkom till Borås, knöt han likasinnade till sig, och skrev till konungen för att anklaga häradsdomare Cederlöf för att ha handlat olagligt när han vägrade honom platsen. Häradshövding Cederlöf själv ska ha svarat med att anmärka på att Hofmans anklagelse inte var rätt utskriven.

I april 1766 ställdes dock Sven Hofman själv inför rätta och anklagades och dömdes för att olagligt ha hållit möten med allmogen och samla pengar. Avsikten var att avföra honom till Jönköping för att där fängslas. Men när han fick besöka sitt hem på Byttorp för att hämta diverse tillhörigheter lyckades han rymma. Och därmed var förutsättningarna för upproret klara.

* * *

UPPRORSTID

Den 12 maj 1766 anträdde ett antal män en marsch till Borgstena från en närbelägen gård. Bland dem var Sven Hofman.

Männens avsikt var att samla folk till en resning. Uppemot ett sextiotal personer samlades i byn, och lyssnade till Hofmans argument. Han sägs ha varit klädd i grå vadmalsrock och haft en pistol i handen. Det gick rykten om att kronprinsen i själva verket stödde det gryende upproret, och Hofman själv skall ha fråga bönderna, om de ville tjäna Kronan eller adelsmännen. Målet för hela rörelsen, sades vara att få ett slut på maktmissbruket och att ge konungen mer makt.

Nu var planen att samla ihop mer folk, och sen ta sig ner till Borås för att samla proviant och persedlar. Så tågade männen, och blev allt fler. Efter ett tag hade Hofman omkring sig samlat något hundratal man, bland dem även en handfull soldater. De flesta av dem var dock illa beväpnad.

Nyheten om det annalkande allmogeuppbådet nådde Borås samma dag. Där såg man till att få ihop 40 man kavalleri, 270 man infanteri och några kanoner. Kavalleristerna skall ha patrullerat vid stadsportarna, och tog om hand var och en som nalkades. Bland dem fanns till exempel Hofmans dräng och Hofmans egen unge son Carl som var i dennes sällskap.

Dagen efter, den 13 maj, fortsatte Hofmans skaror att söka efter folk och skjutvapen. I Borås utfärdades reseförbud, bland annat för att inte knallarna skulle fly med alla sina varor från regionen. Man hade nu lyckats samla ihop 80 kavallerister till, utöver de som redan fanns i staden.

* * *

DESILLUSION

Allteftersom dagarna gick, verkar dock luften gått ur de upproriska skarorna. En del droppade av och tog sig helt enkelt hem igen. Från Bollebygds socken kunde man inte få med sig en enda villig man. Rykten om uppbådet gick vida omkring, och folk höll sig undan. Och till upprorsmännen själva nådde underrättelser om hur Borås för varje dag skärpte sitt försvar och hur vägar spärrades och broar revs eller besattes.

Man visste tydligen inte riktigt vad man skulle ta sig till.

Hofman själv lär ha velat dra norrut för att samla mer folk, men hans manskap ville till största delen gå mot Borås. Det fick bli så. Under resan ditåt försökte Hofman göra sig fri från sin egen trupp. Men då togs han helt enkelt till fånga av sina egna upprorsmän. Detta förefaller blivit signalen för ett sönderfall. Många avvek. Några män skickades i förväg till Borås för att meddela att Hofman skulle överlämnas.

Från Boråsarnas sida var man väl lite tveksam till de häpnadsväckande uppgifterna, men man skickade ut kavalleriet, och kunde avväpna de kvarvarande upprorsmännen och lägga beslag på Hofman i närheten av Viared i nuvarande västra ytterkanten av Borås. Traditionen vet fortfarande att peka ut platsen.

* * *

RYKTEN OCH FÖRHÖR

Ryktet om upproret hade dock färdats vida omkring, och över stora delar av landet var man oroliga för vad som var å färde. Ända uppe i Stockholm hade mösspartiet fått skrämselhicka och planerade att kalla in hjälp från Ryssland och Danmark för att skydda sig. Man misstänkte ju att upproret hade förgreningar i huvudstaden.

Men när nyheten kom, att upprorets utbredning var ringa och kväst, kunde deras musklerna slappna av.

Sven Hofman förhördes i Borås. Hans hälsa skall ha blivit lidande, så förhören torde ha varit av obehagligt slag. I juli begärdes det att Hofman skulle transporteras till Stockholm, vilket också skedde. Där fortsatte sedan förhören. Man ville förmå Hofman att berätta om sammansvurna deltagare på höga positioner i Stockholm. Under förhöret skall han ha gett namngett två sådana, men sedan återtagit det.

I sitt försvarstal berättade Hofman att han under lång tid lidit under maktmissbrukande ämbetsmän i Sjuhärad. Han, som möjligen var en djupt religiös man, skall också ha berättat att han i flera år haft drömmar och syner. Hofman erkände sig emellertid skyldig.

* * *

DOM

Genom en specialinrättad hovrätt i Borås föll domarna till sist över 43 deltagare i upproret. Tre av dem dömdes till döden, varav Hofman var en och hans medarbetare Thomas Nilsson och Per Nilsson var de andra två. Hofman själv var dock fortfarande – synes det – kvar i Stockholm. De trettio personer som ådömts spöstraff genomled detta den 19 november 1766 på Stora torget i Borås. Därefter fördes de i fängelse eller straffarbete. När hattarna åter kommit till makten 1769 benådades alla fortfarande frihetsberövade deltagare i Hofmanska upproret.

Thomas Nilsson fördes till Vedens avrättningsplats norr om Borås och avrättades där samma dag som de andra dömda fick sina spöstraff. Per Nilsson hade lyckats fly till Norge.

Sven Hofman var då redan död.

Han hade dömts att förlora ära och gods, att mista högra handen och halshuggas. Detta verkställdes skedde i Stockholm den 14 oktober 1766. Kroppen styckades och lades på fyra steglar, medan huvudet sattes på en påle. Så blev slutet för en man, som startade ett uppror för att få stopp på maktmissbruk.

* * *

EPILOG

Det synes uppenbart, att bönderna i den kungavänlige Hofman såg en förkämpe för sina intressen: för räfst med korrumperade ämbetsmän och maktmissbruk som bönderna fått lida under länge. Det är ju en allmän sak, att bönderna ofta haft större förtroende för konungen som person, än för statsapparatens många ämbetsmän och byråkrater.

Så bönderna fäste sitt hopp vid Hofman. De hoppades att de genom honom kunde få en förändring till stånd. Förmodligen antog man, att upproret som började så ringa, skulle leda till stor anslutning.

Hur många som faktiskt valde att gå med honom i upproret är dock oklart. Det brukar talas om 500-600 personer. Vissa uppskattningar är högre, andra lägre.

* * *

Likväl tyckte man väl från maktens sida att något kan ha legat i Hofmans kritik. En specialdomstol som utsetts för att granska eventuellt maktmissbruk i Boråstrakten fann åtskilliga exempel på det.

Utredningen blev klar 1768 och rymdes på 4872 sidor. — Och häradshövding Cederlöf – han som förvägrat Hofman hans riksdagsplats – förelades till exempel ett åtal i 64 punkter. Men då var Hofman sedan länge död.

Huruvida Hofmans uppror var en lokal begivelse, som det mesta pekar på, eller om den hade direkt stöd från höga positioner i samhället lär vi aldrig få veta. I dag lever upproret främst vidare som motiv i Olof Rudbeck den yngestes satiriska dikt Boråsiade, som också fått låna sitt namn till denna blogg.

lördag 20 april 2013

5. Första stadsbranden (1681)

Borås har hemsökts av fyra mycket omfattande stadsbränder. Detta är berättelsen om den första.

* * *

Det var på eftermiddagen den 12 december 1681. Hos Anders Larsson, riksdagsman och vice borgmästare, tar det eld. Han bor vid Stora torget och bredvid hans hus ligger borgmästare Nils Jacobssons hus. Snart står också detta hus i lågor. Och därefter brinner landshövding von Vickens hus, där landshövdingen själv precis håller på att skriva in knektar.

Det berättas i källorna att det blåste mycket den eftermiddagen och kvällen. Det gör att elden sprids häftigt och snabbt över den lilla staden, som då bara var knappt sextio år gammal. Snart brinner hela Borås: skolan, rådhuset, kyrkan. Endast några gårdar utåt tullarna skall sparas. Landshövding von Vicken kommer att skriva till kungen, om att folk rusar till och försöker släcka, men allt är förgäves: vindarna är för starka.

Invånarna i Borås får, när elden falnat, försöka klara sig bäst de kan med hjälp av varandra. Många tar in i de gårdar som ligger i närheten. En del söker plats i lador och på fält. Man bygger sig kojor på marken för att hjälpligt skydda sig mot nederbörd och vinterkyla.

Borgmästaren Nils Jacobsson och rådman Hufwed Nilsson skriver till konungen en dryg vecka efter katastrofen, att Borås är "förmedelst en häftig vådeld, totaliter avbränd och i aska lagd, ja, så jämmerligen, att gravstenarna uti kyrkan äro alldeles sönderbrända och de dödas kroppar i grifterna av elden förtärda..."

Den relativt nygrundade staden, som blivit länets residensstad så sent som året före branden, riskerade nu att överges av sitt folk. De rika verkar ha velat ge upp Borås. Den stränge landshövdingen von Vicken utfärdar då helt sonika reseförbud för att till varje pris rädda staden. Från kungligt majestäts sida såg man till att sänka många avgifter, tullar och skatter till noll för stadsborna.

Och så överlevde Borås trots allt. Kyrkan reparerades. När aska och kol försvunnit, reste sig en ny stad, med en ny stadsplan, som skulle vara säkrare för dylika olyckor, till exempel genom större tomter. Brandfriden skulle vara i 46 år. Men landshövdingesätet förlorades till Vänersborg. Borås fick bara vara residensstad i ett år.

fredag 5 april 2013

4. Tandpetaren — Borås äventyrliga obelisk

Obelisken på Stora torget. Gamla rådhuset i bakgrunden. 
Vykort från omkr. 1905.
Utanför Peterskyrkan i Rom står en obelisk. Den fördes till staden under det första århundradet, efter att i över 1800 år ha stått i Egypten. — Men! Nära rondellen som utgör korsningen mellan Yxhammarsgatan och Allégatan i Borås står också en obelisk! Den är visserligen mycket mindre och mycket yngre. Men den står där likväl, som ett minne icke över farao eller kejsare — utan över Karl XIV Johans tretton timmar långa besök i Borås 1821. Den kallas — Tandpetaren.

Berättelsen är dock nog så vindlande att berätta, trots dess ej överväldigande dimensioner eller ålder.

* * *

Alltså! Konung Karl XIV Johan besökte Borås den 30 och 31 augusti 1821. Det verkar ha varit en över hövan högtidlig sak. När konungen red genom Sjuhärad, kantades vägen av allmogen, och på kvällarna lystes den av facklor. Vid stadsporten mötte borgmästaren upp, och "Tolf hwitklädda flickor sjöngo coupletter till Konungens ära", citerar Boråsskildraren Nils Forssell — trots att konungen anlände så sent som klockan tio på aftonen.

Festligheterna fortsatte på morgonen och förmiddagen därefter. En bondedeputation bad konungen om tillåtelse att handla fritt med Norge, vilket konungen meddelade också låg i regeringens intresse, vilket bönder och allmoge tydligen blev mycket glad för. Sen, klockan elva på förmiddagen, for konungen sin väg.

Detta konungabesök var man så till sig över, att borgmästaren bett majestätet om tillåtelse för att uppföra ett minnesmärke över begivelsen. Det gick majestätet med på. Och man beslutade sig så för att resa en sjutton alnar hög marmorobelisk för att stadfästa minnet på ett konkret sätt. Man samlade in 1000 kronor, som anslås för tillverkning av fyra rejäla marmorblock på Kopparbo marmorbruk utanför Norrköping.

Det tog tre år. Men när marmorbruket fått obelisken färdig, hade en del hänt i Borås. Det var dels stadsbranden 1822 — som följdes av ännu en 1827 — och dels var man från stadens sida inte längre lika hänförd över kung Karl XIV Johan: hans konservatism lär icke fallit stadens ledande män i smaken.

Så man betalade för sin marmorobelisk, men lät helt enkelt bli att hämta den. Och där, i Kolmården, blev den liggande ett bra tag. Med möda kom den sedan till Linköping. Där tog det stopp igen. Enär konung Karl XIV Johan dessutom dog 1844 blev intresset för obelisken än mer ljumt, och man försökte till och med sälja sina marmorblock, utan att lyckas uppbåda intresse från någon köpare.

Boråsarna, kända för sin ekonomiska läggning, bad då helt enkelt nye kungen, Oscar I, om hjälp att få hem obelisken. Och det gick han med på: majestätet betalar en del av leveranskostnaderna.

* * *

Obelisken kom så till Lidköping — över Vättern, får vi förmoda —, och där blev den kvar ett tag till. Tills Lidköping stad 1853 lät meddela att de inte längre ville husera marmorblocken... Boråsfabrikören och riksdagsmannen Carl Gustaf Rydin såg till att betala, och så kom blocken på vägen igen. Men — strax norr om Borås, i Långedrag, orkade inte hästarna dra ekipaget uppför backen. Så man slängde helt enkelt av blocken i diket. Och där blev de liggande. Det blev till sist oxar som fick äran att draga den äventyrligen beresta obelisken in i staden.


* * *

Så, till sist, efter alla bekymmer, avtäcktes obelisken mitt på Stora torget under högtidliga former klockan 12.30 den 4 juli 1859, till minne av Karl XIV Johans besök — 38 år tidigare... Strax förut hade en bataljon från regementet tågat upp med fanor och musik. Sedan hade länshövding greve Eric Sparre hållit tal, som avslutades aningens prunkande med orden:
"Må täckelset falla och kommande släkten i den nu avtäckta ärestoden skåda ett vedermäle av den minnesstod, Karl Johan rest sig i sina undersåtars hjärtan!"
Och så föll täckelset, hurraropen skallade, trumpeter smattrade och skott smälldes av, varefter bataljonen tågar förbi med sänkt fana och sänkta värjor.

* * *

Där på torget fick obelisken stå till 1940, då man flyttade den till sin nuvarande plats — lite undanskymd och glömd, strax bredvid korsningen Allégatan och Yxhammarsgatan.

Byggnadsverket hade tillverkat en modell av obelisken i naturlig storlek för att få en uppfattning om var den skulle passa bäst. Hötorget, Sven Eriksson-platsen och Yxhammargatan prövades för ändamålet. På de båda förstnämnda platserna visade det sig dock luta för mycket för att bli ett bra resultat, samt att de planerade höga byggnaderna runt Hötorget skulle vara olyckliga för känslan av obeliskens monumentalitet. Så Yxhammargatan blev obeliskens nya plats.

På obeliskens gamla plats nere på torget står idag Sjuhäradsbrunnen. Och där obelisken står, får den nog stå kvar — skicket lär vara alltför dåligt, för att man skulle våga sig på några fler eskapader med dessa marmorblock.

* * *

Så nog har obelisken fått vara med om en hel del under sina drygt 150 år i Borås.

De första studenterna firades till exempel vid dess fot 1912. Och väl fler efter dem.

Under åtskilliga torgdagar har knallar utbjudit varor från dess fot. Vid dess avsatser kunde man hitta de kända torgknallarna "Tjocka Lotta, Brö-Inga, Stora Stava och Bulta Mus", enligt Philip Josefsons skildring i Borås på den tiden (1969). Dessa damer lär ha bjudit på svada som gladde de handlande storliga. Obelisken lär dessutom varit särskilt omtyckt som plats för att byta klockor, när det begav sig.

Nu står den gamla Tandpetaren lite för sig själv. Mitt i rondellen finner vi ett modernt konstverk av det abstrakta slaget. Men Tandpetaren står stolt, trots att den fått flytta sig för fontänen i centrum och trots uppmärksamhetskonkurrensen från sin unga kusin till skulptur strax bredvid.

Och nog kan den förtjäna att skänkas en tanke när vi skyndar förbi. Dess resa var lång, dess äventyr omfattande. Men nu står den väl planterad, Borås egen obelisk, med svårskönjbar förgylld dedikation:
"Åt
Konung 
Carl XIV Johan
af
Borås innevånare"
Obeliskens nuvarande plats, nära korsningen Allégatan och Yxhammarsgatan. 
Bild från 2012.

torsdag 4 april 2013

Refotografering: Yxhammarsgatan

Odaterat vykort. Bild från efter år 1900. Nybron till höger, Borås Tidnings gamla hus i mitten av bilden. Yxhammarsgatan sträcker sig norrut till vänster i bild.
Motsvarande vy som ovan, våren 2013.

onsdag 3 april 2013

Refotografering: Västerbrogatan

Berglundska gården, där färgeriverksamhet bedrevs till vänster. Till höger kammarherre Ugglas hus, uppfört 1827. Det huset revs senast 1914, så bilden måste vara så gammal eller äldre. — Notera även tvättbryggan i nedre högra hörnet av bilden. Bild ur  Det gamla Borås (1978; se litt.förteckning)
Till vänster restaurang "Färgeriet" och lägenheter. Till höger Post-och telegrafverkets hus — huset som uppfördes 1914 — där Länsförsäkringar numera håller till. Bild från våren 2013.

måndag 1 april 2013

3. Den fyrfaldiga avrättningen vid Ramnasjön

Borås avrättningsplats. Våren 2013.
Mellan Ramnasjön och motorvägen mot Göteborg ligger en betydande kulle. På dess höjd låg — för längesen — Borås avrättningsplats. Ingenting markerar nu platsen och ingenting i terrängen vittnar om att människor här halshuggits och begravts. Så var också sista gången det skedde 1725. De hundratals människor som går slingan runt sjön med sina hundar, eller som joggar förbi, skänker nog bara undantagsvis en tanke åt vad som hände ovanför slänten för trehundra år sedan.

Det är om avrättningen den 14 april 1725 som denna text handlar. Då miste fyra personer, sammansvurna i mord, sitt liv där på galgbacken vid Ramnasjön, för bödeln Anders Wessmans yxa. Bakgrunden till avrättningarna ska skissas i det följande.

* * *

Gårdfarihandlaren Anders Boberg, 46 år gammal, var änkeman. Han gifte om sig med den 27 år yngre Maria Persdotter Romberg, då 19 år gammal. Trots att de begåvades med en dotter, var äktenskapet inte lyckligt. Makarnas ovänskap var så känd, att prästerna i Borås emellanåt inte tillät dem att ta emot nattvarden.

Entré gör då en ung boråsaristokrat, Haqvin Wijndruf. Haqvin beskrivs som något av en sprätt, och stammar från en rik och mäktig boråssläkt på nedgång. Haqvin kom att försöka följa sin släkts traditioner och bli ämbetsman, t.ex. genom att kandidera till stadens borgmästarämbete i en ålder av blott 28 år. Detta senare misslyckades han dock med, liksom han tidigare blivit stoppad från att få ämbetet som postmästare efter sin far.

Nå, denne Haqvin kände väl Maria Romberg, handelsman Bobergs hustru, sedan barnsben. Han stod också som en av faddrarna till Maria och handelsman Bobergs dotter. Och i sitt olyckliga äktenskap knöt sig Maria Romberg till Haqvin Wijndruf och 1719 utvecklades deras relation till en kärleksförbindelse: de blev älskare.  Kärleksförbindelsen kom att vara i sex år.

Handelsman Boberg var mycket ofta borta i affärer, och det gav de två unga älskande tillfälle att träffas. Resultatet blev bland annat ett flickebarn, som dog kort efter födelsen, men vars faderskap tillskrevs handelsman Boberg, icke unge Haqvin. Men skvallret gick i staden, något som dock inte hindrade att unge Haqvin 1720 fick plats i stadens råd, 25 år gammal.

* * *

Även handelsman Boberg själv nåddes av skvallret. Han uppvaktade präster och borgmästare för att förmå dem att tala med hans unga hustru, vilket de också gjorde. Men Maria förefaller själv mest oroa sig över, att hennes relation med Haqvin riskerades när maken Boberg satte hårt mot hårt. Och maken Boberg — honom torde hon vid det här laget känna det starkaste hat gentemot.

Måhända började under detta yttre tryck planerna på ett mord att formas. Haqvin försåg sin Maria med kräkmedel, som hon i rejäl dos blandade i maken Bobergs mat. Detta ledde till att han kräktes blod — men han överlevde. Förgiftningsförsöket upprepades, men misslyckades igen.

Handelsman Boberg fattade givetvis misstankar om hur det låg till. Han drog dock inte sin unga hustru inför rätta, utan fortsatte att försöka tillrättavisa Maria och samråder med prästen i frågan. Men samma kväll som handelsman Boberg talar med prästen i sitt eget hem, tar Maria kontakt med en viss Ingeborg Hansdotter. Ingeborg hade rykte om sig att stå i förbund med djävulen själv. Hon lär ha skrutit med att ha tagit livet av flera människor.

Tillsammans försöker nu Maria och Ingeborg att strypa handelsman Boberg i sömnen! De vågar dock inte slutföra dådet, och det avbryts. Men snart därefter utökas konspirationen ytterligare: det Bobergska hemmets piga, Karin Andersdotter, ansluter sig till mordkomplotten.

* * *

I mellandagarna 1724 försöker prosten Johan Sandmann — en gång fältpräst och hovpredikant hos Karl XII — och stadens borgmästare tillsammans få ordning i det Bobergska huset. Det förefaller bara än mer accentuerat vikten av dådet som de sammansvurna planerade.

Så kom natten.

Det verkar som om Haqvin besökte Maria tidigare under kvällen. Kanske för att planerat dådet. Han skall sedan ha lämnat henne, och senare gick de tre sammansvurna kvinnorna in till kammaren, där den sovande handelsman Boberg låg. Ingeborg, känd som trollkona, slår handelsman Boberg i huvudet med ett senapslod. Först en gång, och sedan två gånger till. Den krampande Boberg faller ner till marken, där hans hustru sparkar honom.

Så var handelsman Boberg död.

De tre kvinnorna placerade honom i köket, där man arrangerade kroppen så att det skulle se ut som om Boberg hade snubblat och slagit ihjäl sig. Strax därefter anslöt sig Haqvin och fick veta att mordet var genomfört.

* * *

Historien höll inte.

Redan dagen efter kunde det fastslås att döden inträffat genom slag, inte genom fall. Förhör följde.

Och under förhör bröt pigan Karin ihop och erkände. När senapslodet återfunnits i närheten av Ingeborgs stuga erkände också hon. Maria själv erkände till att börja med inte mycket. Hon menade att hon och Haqvin intet haft att göra med dödandet. Hon bad också om att få träffa Haqvin, vilket hon märkligt nog fick. Haqvin tog dock helt avstånd från sin älskarinna. Och snart därefter föll Maria till föga. Hon lär ha uppmanat Haqvin med följande ord:
"Windrufva, Windrufva, bekänn och låt oss följas åt!"
Vid det här laget hade dock en mycket omfattande brevväxling mellan Haqvin och Maria återfunnits. 424 brev från Haqvin hade man hittat, och 109 från Maria. — Haqvin erkände också han strax därefter. Men det hindrade emellertid inte att han försökte sig på ett sensationellt flyktförsök, vilket dock misslyckades.

* * *

Den 23 februari dömde rådsturätten alla de fyra inblandade till döden. Hovätten bekräftade domen den 3 mars. Men fångarna hade redan före detta transporterats till Älvsborgs fästning, där de förblev till början av april. Återkomna till Borås utverkades det, så att de dömda fick en veckas respit. De inhystes i Bobergska gården och prästerna började bereda dem för döden. Men uppskovet fick också den märkliga konsekvensen, att bödeln, som redan hunnit anlända, fick inhysas hos Andreas Wijndrufwa, Haqvins bror.

På en karta från 1727 står "Anders Boberg" som ägare till en tomt på Smedsgatan, mellan nuvarande Sandwalls plats och Allégatan. Rimligen var det på denna plats som gården stod, och som då fortfarande stod i dödsboets namn. Och rimligen var det alltså på denna plats, mellan Sandwalls plats och Allégatan, ett stenkast från busstorget, som mordet på handelsman Boberg ägde rum — strax före nyår 1724.

* * *

På morgonen den 14 april 1725, bara några månader efter att senapslodet slagit i handelsman Bobergs huvud, marscherade de dömda ut till galgbacken vid Ramnasjön, där allt förberetts väl. De ledsagades av två kompanier mannar ur Borås borgarvärn. Dessa bildade sedan spetsgård runt avrättningsplatsen.

Haqvin Wijndrufva halshöggs och kroppen sattes på ett hjul som hissades upp på en stolpe.

Maria Romberg halshöggs och brändes på bål.

Ingeborgs högra hand avhöggs, huvudet likaså, och kroppen brändes på bål.

Pigan Karin halshöggs och grävdes ned.

* * *

När jag skriver det här är det vår. Snön dröjer sig kvar i drivor. När man står uppe på Borås gamla galgbacke, som inte användes efter att Haqvin, Maria, Ingeborg och Karin där halshuggits, hör man ett ständigt sus från bilarna som far förbi på ena sidan kullen. Det är motorvägen. På andra sidan ser man mellan träden isen på Ramnasjön, som ännu inte släppt, och spatserande och joggande människor.

Här uppe på kullen, något tiotal meter upp, finns ingenting som minner om blodet som rann, om gravarna som här kastades upp, om lemlästningen av boråsare för trehundra år sedan. Här finns bara en tryckt stillhet.

söndag 31 mars 2013

2. Prosten Enander och Nya kyrkan

Gustav Adolfs kyrka.
Kolorerat vykort, postgånget 1908.
När man kör igenom Borås på motorvägen mellan Göteborg och Jönköping lägger man säkert märke till två kyrkotorn bland de mest påfallande landmärkena: ett torn är fyrkantigt och aningens rundat på toppen: det är Carolikyrkan, stadens äldsta kyrka. Det andra är spetsigt och vasst. Det är Gustav Adolfs kyrka. Det är om denna kyrkas uppförande som detta inlägg handlar.

* * *

Marken där Gustav Adolfskyrkan nu reser sig tillhörde en gång landeriet Lugnet; Lugnet känner vi idag mest som en stadsdel i Borås. Då var området där kyrkan kom att stå snarast i utkanten av staden och området hade nyligen börjat användas för nya bostäder åt den växande befolkningen.

Mot slutet av 1800-talet hade Borås invånarantal ökat markant. Prosten Anders Johan Enander framhöll för biskopen under ett besök av denne 1882, att den gamla kyrkan nu tycktes för trång för att hysa alla församlingsbor.

Prosten Enander, allmänt omtyckt och ansedd såsom intelligent och ordningssam, fortsatte att vara drivande angående frågan om nytt kyrkobygge, och på vintern 1896 beslutade en kyrkstämma på Enanders förslag, att tillsätta en kommitté för att utreda kyrkobyggnadsfrågan och inom ett år presentera förslag till en ny kyrka. Prosten Enander själv blev ordförande för denna kommitté.

Man beslutade sig för att bygga ny kyrka. Man övervägde åtta olika platser runtom i Borås, men fastnade för området på Lugnet. På så vis kom kyrkan att synas rakt ovanför hela Stora Brogatan, stadens huvudsakliga affärsgata. Staden lät kyrkan kostnadsfritt överta marken som behövdes, som var tom sånär som på några träbyggnader.

* * *

Vad gäller namnet på templet hade man inte alldeles lätt att bestämma sig. Kommittén hade föreslagit att nya kyrkan skulle kallas Oscarkyrkan, och att den gamla kyrkan skulle få ett nytt namn: Gustav Adolfskyrkan. Kyrkorådet å sin sida föreslog Östra och Västra kyrkan. Fabriksägaren, politikern och boråsaren Alfred Sandwall föreslog dock namnet Gustaf Adolfskyrkan åt nya kyrkan, och Carolikyrkan åt den gamla. Och detta gillade kyrkostämman, och beslutet bekräftades sedan av Kungl. Maj:t.

* * *

Och så som man plägade göra, utlystes en arkitekttävling för att få fram ett gott förslag till hur kyrkan skulle komma att se ut.

Sexton förslag kom in, och som vinnare utkorades av en specialutsedd expertnämnd den svenskfödde men i Tyskland boende Carl Bern, 37 år gammal, som var särskilt intresserad av gotisk byggnadskonst, vilket ju kom att visa sig i det nygotiska utförandet av Gustav Adolfs kyrka i Borås. Nygotiken hade varit inne i svenska kyrkobyggnadskretsar sedan mitten av 1800-talet. Carl Berns undvikande av krusiduller tyder dock på att Gustav Adolfs kyrka kom att stå för en arkitektur som också visar framåt.

Sitt förslag hade Carl Bern ingivit tillsammans med en A. G. Johansson, som dock trädde tillbaka och lät Carl Bern själv stå som ansvarig. Efter vissa förenklingar var blev ritningarna antagna.

Carl Bern fick reseanslag för fyra resor till sin kyrka under dess byggnation. I hans frånvaro var arkitekten Lars Kellman kontrollant av att allt uppfördes på rätt sätt enligt arkitektens planer.

* * *

Den 19 maj 1903, tjugoen år efter att prosten Enander talat med biskopen om att en ny kyrka krävdes, lades grundstenen till kyrkotornet. Enander höll själv en betraktelse i samband med detta. Han hade då varit präst i Borås i över fyrtio år. Månaden efteråt var grundläggningen klar. Tre år senare, den 24 maj 1906, Kristi Himmelfärdsdag, invigdes kyrkan av Skara stifts biskop Hjalmar Danell. Då reste sig kyrktornet 71,5 meter upp i höjden. Den var drygt 48 meter lång och 31,5 meter bred.

* * *

Prosten Anders Johan Enander dog 16 mars 1909, 82 år gammal. Begravningsakten hölls i Carolikyrkan, och förrättades av biskop Hjalmar Danell. Nu vilar den för Gustav Adolfs kyrkouppförande så viktiga kraften Anders Johan Enander på S:t Ansgars griftegård. Och Nära Ramnasjön i Västra Borås bär en gata hans namn. Dessutom är Skara stifts nuvarande biskop, Åke Bonnier, barnbarns barnbarnsbarn till den gamle boråsprosten.

Utsikt från tornet i Gustav Adolfs kyrka.
Vykort, ca. 1910.